No one ever said it would be this hard.
Igår besökte jag min lillasysters grav för första gången sen snön försvann. Varför är jag där så sällan kan jag tänka mig att vissa tänker....men mitt svar är enkelt: Det är så psykiskt påfrestande för mig att åka dit och jag vill bara gå sönder i tusen bitar när jag åker dit.
Men igår ville min moster dit med en blomma och eftersom hon inte bor i Karlstad så var jag snäll och följde med henne. Det går så mycket bättre att åka dit om man har någon med sig. Men minnena finns ju kvar. Mammas gamla lägenhet ligger ju precis mitt emot kyrkogården och exakt mitt emot den plats där Malin fick sin viloplats. Jag var ensam hemma den natten då jag fick påhälsning klockan halv 3 på natten. Jag satt helt ensam ute på en trottoarkant och väntade på att två poliser skulle hämta mig och köra mig till pappa. Sånna minnen glömmer man aldrig. Och det är sånt som dyker upp i huvudet på mig när jag är tillbaka på det gamla bostadsområdet.
När jag skulle flytta in till Karlstad igen från knappt 1år på Hammarö så ville jag helst av allt bo vid våran gamla lägenhet eftersom jag trivdes så bra där. Men deras kö var lång och jag sökte mig vidare och hamnade här istället, granne med min pojkvän som senare valde att flytta in i min lägenhet och vi skulle dela på allt.
Idah hoppas jag verkligen att mitt paket kommer så jag kan börja använda de nya plaggen jag köpt. :)
