En nystart på livet.
När jag lyssnar på låten Christina Aguilera - Hurt så kommer massa minnen upp.
15 December 2006 Det var den dagen då jag, mamma och Malin flyttade ut ur huset efter mina föräldrars skilsmässa. Mamma hade fått en stor och jättefin lägenhet mittemot inte så långt ifrån stan och jag såg fram emot att få flytta. Jag hade hoppats på lugn och ro. Själva flytten blev panikartad och det förstår jag eftersom mina föräldrar inte kan vara i samma rum utan att behöva bråka. Jag minns att när alla som hjälpte oss att flytta åkte hem och vi skulle gå och lägga oss, så ringde min dåvarande pojkvän och skulle komma och hämta mig. Han visste vad vi hade gått igenom under dagen och han tyckte jag skulle sova hos honom, vilket jag helst ville göra.
Jag trodde att detta skulle bli en nystart för oss alla. Jag har fått kämpa extremt mycket sen skilsmässan och jag har fått hålla humöret uppe trots att jag egentligen har velat bryta ihop flera gånger och skrikit ut min frustration. Det är inte många som känner till de känslor jag bärt inom mig sen den dagen, men det är många. Jag har gjort en hel del val i livet som varit för mitt eget bästa.
Efter ca 1½år drabbas familjen av den största tragedi vi någonsin hade varit med om, något som vi skulle tvingas leva med för resten av vårat liv. Min älskade lillasyster dör i en hemsk bilkrasch och blir bara 18år gammal. Hon omkom 1 månad före hon skulle ta studenten. En månad kvar tills hennes liv utanför skolan skulle ta fart. Hon hade klarat körlicensen på travet och hade en enormt lysande framtid framför sig. Men istället för att planera hennes student fick vi istället planera hennes begravning. Den skulle äga rum före hennes klass skulle ta studenten så de skulle få ta ett sista farväl av sin klasskompis innan de själva skulle springa ut till framtiden på skolan. Det var så fint på begravningen. Hela Malins klass gick fram till kistan samtidigt, kramade om varandra och la blommor på kistan till tonerna av hennes favoritmusik.
Mycket har hänt sen Malin dog. Jag har blivit en helt ny människa som har ett nytt perspektiv på livet. Jag vet att jag kan falla jävligt hårt, men jag vet också att jag klarar mig. Jag har lärt mig att glädjas för det jag har, och inte gnälla över något jag kunde ha haft eller som kunde ha skett. Det som har hänt, det har hänt. Jag kommer aldrig acceptera det faktum att en person var orsaken till att min lillasyster inte lever idag, men jag får lära mig att leva med det.
Jag föll hårt, jag låg ner, jag började krypa och tillslut stod jag på mina ben igen. Nu har jag hittat lyckan och jag nu vet jag en sak: Jag är starkare än vad jag trodde att jag var. Har jag lyckats kliva ur sorgeprocessen på två ben, med ett stabilt psyke och förmågan att le och skratta igen, då vet jag att jag kommer klara mig. Och jag har många personer att tacka för att jag är den jag är idag.
Anna: Som var den som tog ledigt från jobbet och åkte hem till mig när vi kommit hem från sjukhuset och fått dödsbeskedet.
Jessie: Som alltid varit som en syster för mig. Som jag alltid kan prata om allt med. Vi har växt upp tillsammans och blev bästa vänner nästan direkt.
Min Psykolog: Som gav mig den vägledning jag behövde när jag var som mest vilse. Jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte hamnat där.
Louise: Som alltid funnits där som en underbar kompis till mig. Vi har alltid så roligt ihop och hon är en av mina bästa vänner.
Carro: Som är en av mina allra bästa vänner. Vi fick en himla bra kontakt innan Malin dog och vi träffades nästan varje dag. Är så tacksam för att jag har en sån fin vän som dig. <3
15 December 2006 Det var den dagen då jag, mamma och Malin flyttade ut ur huset efter mina föräldrars skilsmässa. Mamma hade fått en stor och jättefin lägenhet mittemot inte så långt ifrån stan och jag såg fram emot att få flytta. Jag hade hoppats på lugn och ro. Själva flytten blev panikartad och det förstår jag eftersom mina föräldrar inte kan vara i samma rum utan att behöva bråka. Jag minns att när alla som hjälpte oss att flytta åkte hem och vi skulle gå och lägga oss, så ringde min dåvarande pojkvän och skulle komma och hämta mig. Han visste vad vi hade gått igenom under dagen och han tyckte jag skulle sova hos honom, vilket jag helst ville göra.
Jag trodde att detta skulle bli en nystart för oss alla. Jag har fått kämpa extremt mycket sen skilsmässan och jag har fått hålla humöret uppe trots att jag egentligen har velat bryta ihop flera gånger och skrikit ut min frustration. Det är inte många som känner till de känslor jag bärt inom mig sen den dagen, men det är många. Jag har gjort en hel del val i livet som varit för mitt eget bästa.
Efter ca 1½år drabbas familjen av den största tragedi vi någonsin hade varit med om, något som vi skulle tvingas leva med för resten av vårat liv. Min älskade lillasyster dör i en hemsk bilkrasch och blir bara 18år gammal. Hon omkom 1 månad före hon skulle ta studenten. En månad kvar tills hennes liv utanför skolan skulle ta fart. Hon hade klarat körlicensen på travet och hade en enormt lysande framtid framför sig. Men istället för att planera hennes student fick vi istället planera hennes begravning. Den skulle äga rum före hennes klass skulle ta studenten så de skulle få ta ett sista farväl av sin klasskompis innan de själva skulle springa ut till framtiden på skolan. Det var så fint på begravningen. Hela Malins klass gick fram till kistan samtidigt, kramade om varandra och la blommor på kistan till tonerna av hennes favoritmusik.
Mycket har hänt sen Malin dog. Jag har blivit en helt ny människa som har ett nytt perspektiv på livet. Jag vet att jag kan falla jävligt hårt, men jag vet också att jag klarar mig. Jag har lärt mig att glädjas för det jag har, och inte gnälla över något jag kunde ha haft eller som kunde ha skett. Det som har hänt, det har hänt. Jag kommer aldrig acceptera det faktum att en person var orsaken till att min lillasyster inte lever idag, men jag får lära mig att leva med det.
Jag föll hårt, jag låg ner, jag började krypa och tillslut stod jag på mina ben igen. Nu har jag hittat lyckan och jag nu vet jag en sak: Jag är starkare än vad jag trodde att jag var. Har jag lyckats kliva ur sorgeprocessen på två ben, med ett stabilt psyke och förmågan att le och skratta igen, då vet jag att jag kommer klara mig. Och jag har många personer att tacka för att jag är den jag är idag.
Anna: Som var den som tog ledigt från jobbet och åkte hem till mig när vi kommit hem från sjukhuset och fått dödsbeskedet.
Jessie: Som alltid varit som en syster för mig. Som jag alltid kan prata om allt med. Vi har växt upp tillsammans och blev bästa vänner nästan direkt.
Min Psykolog: Som gav mig den vägledning jag behövde när jag var som mest vilse. Jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte hamnat där.
Louise: Som alltid funnits där som en underbar kompis till mig. Vi har alltid så roligt ihop och hon är en av mina bästa vänner.
Carro: Som är en av mina allra bästa vänner. Vi fick en himla bra kontakt innan Malin dog och vi träffades nästan varje dag. Är så tacksam för att jag har en sån fin vän som dig. <3
Kommentarer
Trackback
